Granhäck!

Så var den då äntligen planterad, granhäcken. 100 små plantor som jag, utan att skämmas, dragit upp ur dikena i övre byn. De kör ändå över allt med maskin med jämna mellanrum för att få bort dem. Det har varit tungt, trungt och en evig tid har det tagit. På övre delen av tomten är det lättgrävd sandjord, men där granhäcken står har det tidigare varit en åkerplätt, och där är det lerjord. Lerjorden är nu uppblandad med barkmull, gödslad torv, hästskit, löv, kaninpluttar och jord (mycket genomsläpplig sådan) från Tuna Hästbergs gruva (vi köpte ett lass förra året och till granhäcken gick det sista) och jag hoppas att det ska smaka de små plantorna väl så att de växer raskt, tätt och frodigt.

Jag läste något inlägg på Allt om trädgårds forum där en man berättade att hans granhäck på sju år nått fullhöjd – om det var två meter eller en och åttio – och knappt gick att se igenom. Min häck ska släppas till två meters höjd och en meters bredd. Eftersom huset ligger högt, kommer den inte att skymma någon utsikt för oss, men den kommer att ge in-/utsynsskydd när man är intill den, rumskänsla, vindskydd och sänka zonen så att jag kan ha lite mer varierat med växter. Innanför ska det, som sagt, byggas ett woodland med slingrande gångar där man inte kan se "runt hörnet".

Längs hela häcken har jag strött ut Scilla sibericafrön som min ömma moder skickat mig i stort antal. Det lär ju ta sin tid innan de blommar, men även en tusenmilaväg börjar med ett steg. Jag har också planterat något trettiotal pärlhyacintlökar, som jag hade sparade sedan i våras. Det är de lite ljusare blå. Jag tycker att de är så vackra. Sedan tidigare finns vanliga blå pärlhyacinter - och lite annat smått och gott som råkade slinka med – som jag fått av Pappa, planterade längs staketet. Det tar några år innan granhäcken skymmer dem – de hamnar ju bakom den – och till dess hoppas jag att lökarna vandrat ut under staketet och bildat en matta – åtminstone en gles – av vårlökar som kan skådas utifrån, från vägen.